vendelaasplund.blo.gg -

20:57:00 |

Ett liv som bara vill levas bland hästar


VARDAGSLIVET

 
 

Någon frågar om jag saknar Stockholm, när jag ska sluta rida eller om jag lyckas tjäna pengar på hästarna. Jag svarar att pengarna investeras i hästar, Stockholm känns avlägset och att sluta rida finns inte med i en enda tanke. Det är en sorts komik i att berätta om ett helt liv utan respons. En vardag som sakta börjar skimra. Skimra i skenet av kärleken till hästarna. Hästar som läker sår inga plåster rår på. Det är en början utan slut.

 

En märklig definition av första hem. Det slitna köksbordet omringat av stolar som är täckta av benlindor och schabrak. Dom första stegen av ett vuxet liv. Omringad av smutsiga ridkläder och vinglas som aldrig används. Helheten berättar om en person som är nykär i en dröm. Jag blundar bestämt för att det eventuellt inte går vägen. Jag vill skrika till livet att skynda på samtidigt som att jag vill dra i nödbromsen för att det går för fort. Ord som flyter, fingrar som skriver och ett liv som bara vill levas bland hästar.

 

Det var aldrig enkelt att bestämma att livet kretsar kring hästar, ridsport och träning. Kanske är det temporärt och får ett slut. Eventuellt och troligtvis. Eller kanske inte alls? Det går att spekulera i en hel evighet. Men i stunden är det så självklart. Jag vill rida till varje pris. För ibland kan jag tänka på det här livet som fiktivt. Eftersom allt som jag valt att definiera som lycka är numera hela min värld. Inte längre iskalla ekon av drömmar som aldrig blev av. Utan den högt älskade och oersättliga vardagen. Ett livslångt maraton. Hur kommer det arta sig? Jag lär ju få veta. Tids nog. Det är ju mitt liv. En egen film som sakta konstrueras, regisseras och justeras.

 
För det är ju ett påhitt. Ett liv som levs i en dröm. Förälskelse och förnekelse. Fingrar som inte kan sluta skriva när tangenterna glöder och hjärnan svämmar över av ord som bara vill komma ut. Ett liv som än är skört och outforskat. Rutinen kommer med tiden och livet förblir synonym för eufori. Men det kanske är det som gör det. Det komplexa. Hur svårt det egentligen är. Vetskapen om att det är näst intill omöjligt som gör att jag bara måste fortsätta. Tills det går. Jag har lite svårt att avgöra om insikten är förlamande eller sporrande. Rida ska jag. Det är en sak som är säker. Hur svårt det än må vara. Älska nutiden och drömma om tiden som komma skall. Allt jag någonsin önskat mig.

Kommentarer
Namn:
VIP?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: