vendelaasplund.blo.gg -

20:46:00 |

Att våga ställa krav


VARDAGSLIVET

 En sliten Luxette / Världens gladaste Laban / Musse, en häst som jag rider fram tills på söndag
 
Veckan rullar på och imorgon är det redan första november. Varvat stalljobb och träning och uteridning av hästar med en pizza-lunch och godisköp. Jag har även mailat på en 3-årig storhäst jag hoppas kunna få hem. Fått mersmak för unghästridning nu igen. Nu ska jag slå på en serie och kasta i mig lite kvällsmat innan ögonen går i kors.
 
Luxette briljerade idag men det kom inte gratis. Till en början red jag väldigt planlöst och slarvigt. Resultatet blev därefter: halvdant och meningslöst. Rätt åt mig liksom. Fick lite skäll (haha) och skärpte till mig. Jobbade över bommar i skritt, trav och galopp med övergångar och ryggningar emellan. Det viktigt att hålla henne kvick och alert för hjälperna. Blev relativt nöjd innan jag bad Linda sitta upp för att hjälpa mig att rida igenom henne ytterligare ett steg. En otroligt värdefull tillgång i både min och hästarnas träning. Efter det var hon magisk. Jag kommer aldrig mer nöja mig med det halvdana jag lyckas åstadkomma, nu har jag helt andra krav. Både på mig själv och Luxette.
 
Laban fick vara med på sitt livs första riktiga hoppträning idag. Fortfarande största delen som åskådare för att avdramatisera allt som han definierar som läskigt. Men jag travade över bommar och tog några små språng. Vi avslutade med att trava över bom-liten oxer-bom och be om en liten acceleration efter första bommen. För att klivet över det lilla hindret istället skulle bli ett språng. Jag var jättenöjd över honom idag. Lättad över att han i slutet av timmen laddat ur och inte exploderade fram i full fart utan tog kommandon och oväntade ljud med största lugn. Extra kul att han tog sina första riktiga språng och förstod direkt vad vi förväntade oss av honom. Lättlärd och känslig. 
 

20:22:00 |

Årets bästa måndag


VARDAGSLIVET

 
Vilken måndag. Solen har strålat, hästarna har varit lysande och mitt humör har varit på topp. Forni & Hamilton pratade rädslor medan jag och Luxette prommenerade i höstsolen. Då slog det mig; för ett år sedan var jag fullkompligt livrädd att bli lämnad ensam. Lämnad överhuvudtaget, i alla dess former. Idag, dryga året senare, kan jag ärligt säga att det inte är något som skrämmer mig längre. Tack livet för det. När jag kom in från stallet kröp jag ner i sängen, åt tortelini med ostsås och läste några kapitel ur "Jag är inte perfekt tyvärr" (inspirerad av min nya favvo-podd), i ett försök att lära mig just det Michaela skriver om, att vara snäll mot mig själv. Älskar måndagar. 
 
Åter till alla hästrelaterade tankar som ständigt snurrar i mitt huvud. Lite måndagstankar: Igår under ett pass fick jag en aha-upplevelse kring att rida hästen för innerskänkeln utan att vara beroende av handen. Jag kunde sedan komma på mig själv att när jag inte lyckades/orkade/slappade för mycket med innerskänkel ( kompenserade jag genom att ”dra” i innertygeln. Vilket bara ledde till att hösten vek halsen och föll inåt. Men efter en stunds trixande och aningen vassare självdisciplin kunde jag rida enbart för innerskänkel och yttertygel. Det blev så tydligt när jag släppte innertygeln hur mycket som inte var på plats. Idag kunde jag ta vid där jag slutade igår redan från start. Ett par upprepningar och sedan var allt på plats. Jag var nöjd över att jag kunde behärska en teknik jag inte fixade för två dagar sedan, utvecklingen går visst framåt. Extra kul att vips ha stenkoll på moment som jag inte ens reflekterat över för två dagar sedan. Det är så jäkla kul att träna just nu. Jag älskar varje sekund av det något enormt. 

Nu ska jag sova och upp tidigt imorgon igen.

21:53:00 |

Popcornfredag och tidningsbesök


VARDAGSLIVET

 
Hektisk fredag. Under dagen hade vi besök av en tidning, väldigt kul men tiden försvann. Jag följde med ut med en häst som kallas Musse för att vara med på bilderna, spännande att se resultatet. Solen sken och det är alltid lika magiskt att fota på hösten. Hästarna hade spring i benen och hoppade glatt runt som små popcorn längs grusvägen. 
  
Hoppade en häst under eftermiddagen och var rätt missnöjd efteråt. Jag har ständigt känslan av att ”jag behöver rida på fart för att ta mig över”, om ni missförstår mig rätt..? Lite attackridning över det hela. När jag har bommar framför börjar jag kunna våga vänta utan att bli passiv, för då vet jag med säkerhet att “bommen löser situationen”. Förut hade jag stora problem med att jag bara backade av, handred och aldrig vågade rida på framåt. Nu har jag vips börjat lägga på en extra växel och ger hästarna miserabla förutsättningar genom att ständigt plocka bort språng istället för att våga vänta. Jag inbillar mig dock att det är en lättare ovana att träna bort? Åtminstone hoppas jag på det. Efter ett antal språng kunde jag ändå få till det hyfsat och se distanserna relativt bra även om jag egentligen vill lägga in ett till, som då alltid blir ett halvt. Hur jävla svårt ska det vara att sitta still och vänta!? Puh, orutin orutin.  
 
Lilla Laban3-åringen som står hos mig för inridning fick vara med och leka idag på en hoppträning. Dock bara på sidan av men snart ska han få börja skutta lite smått. Han gör fantastiska framsteg varje dag och jag är så stolt över honom. Till en början kunde jag tycka att han var bakskygg och smått ”oförutsägbar” i vissa lägen där han lätt exploderade iväg. Nu är han lugn som en filbunke och blir mer trygg i ridningen för varje dag som går. Veckans guldstjärna. När jag kom tillbaka till stallet kastade jag in grejerna i sadelkammaren, struntade i att putsa och kvällsmockade i ilfart. Stackars hästar som fick mat en hel timme försent. Men dom verkade inte lida av det, bara Luxette som tog saken i egna händer. Härligt med självständiga hästar som har en problemlösande inställning ;-)