vendelaasplund.blo.gg -

22:12:00 |

Det svåraste jag någonsin fått i uppgift att förvalta


VARDAGSLIVET

 
Jag tror inte att ett enda öga var torrt under söndagseftermidagen när Peder och All In tog EM-guld. Den känslan har jag levt på de senaste dagarna. Jag har börjat märka av att jag slukas upp av stressen och tröttheten allt mer. Att jag har hästarna utanför dörren, en fantastisk vardag och ett kalasbra jobb glöms lätt bort i farten. Jag behöver bli bättre på att pussa hästarna godnatt, våga varva ner och njuta av mitt drömliv som faktiskt är min verklighet. Nog för att jag dagligen gör ett aktivt val att jobba på det sättet som jag gör, men jag vill inte tappa lyckan i hästarna på vägen. 
 
Jag är så tacksam Louie, även om han är det svåraste jag någonsin fått i uppgift att förvalta är det värt varenda sekund av framgång. Imorgon ska jag bada honom, krama honom i timmar och ge honom all kärlek i världen. Och det kanske får vara det enda som står på morgondagens to-do, bortsett från det vanliga på min agenda. Att pressa mig själv tills jag stupar klarar jag av utan det minsta problem. Att äta lunch eller sitta still en halvtimme är en större utmaning och att inte plocka fram känslan av otillräcklighet dygnet runt är en ännu större utmaning. Livet alltså.
 
Och en liten tanke; Mitt i allt trimmande under helgen började jag nästan förstå hur coolt det måste vara att rida dressyr på hög nivå. Jag blir näst intill lyrisk av att lyckas rida halvdana galoppombyten ur en förvänd volt tillbaka, haha. Det kanske lätt blir så när man suttit på unghäst genom alla år? När jag tävlade dressyr på ponny handlade det om att lyckas göra övergångar utan att huvudet nuddade molnen, små struttande ponnyben som försökte sig på en mellantrav ett katastrofalt avslut i form av halter var krokiga som små ostbågar. Jag kan leka med tanken att det vore givande för min egen del att ha en relativt rutinerad dressyrhäst att lära mig på. Nu ska jag somna till Martina Haags "Det är något som inte stämmer", ytterligare en anledning att aldrig mer ha ett förhållande. 
 

21:30:00 |

Tårarna finns alltid nära till hands


VARDAGSLIVET

 
 
Jag blir lätt ledsen och frustrerad istället för att med nyfikenhet sträva efter att lösa problemen. Vilket ändå är en befogad känsla. För det är svårt och tårarna finns alltid nära till hands. Men jag behöver lära mig knepet att omvandla besvikelse och uppgivenhet till en fördel, i form av att vilja lära mig lösa problem. Jobba lite hårdare. Vilja lite mera. När jag tänker rationellt förstår jag själv att det nästan hade varit märkligt om allt gått som en dans. Men inte känns det bättre för det när inget vill fungera. Ibland kan jag känna att jag tappade allt sunt förnuft i samband med att drömvisionen kring hästar och ridsport växte fram. En förödande känslostorm som pågår dyngnet runt. 
 
Jag har inte mycket rutin, än. Men jag har gjort ett medvetet val att bita tag i utmaningar jag egentligen inte är redo för. Vilket i sin tur gör allt lite extra (läs: så jävla vidrigt) svårt. Det är fruktansvärt krävande på många sätt men också fantastiskt givande. Men det måste nog vara lite tufft ibland, annars skulle väl alla lyckas..? 
 
Ingen kommer servera mig framgång och ingen kommer ge mig något jag inte förtjänar. Men idag tänkte jag verkligen; jag har så bedrövligt mycket att lära att jag likagärna kan lägga av, det är inte värt det. Som tur var fick jag ett samtal i sekund av min fenomelana chef som bad mig komma till ridhuset, sluta deppa och utvecklas. Fashion Week går av stapeln i Stockholm medan jag sitter här i Skåne, överlycklig trots rödgråtna ögon och ett mål som för stunden känns ouppnåeligt, men ständigt eftersträvas. Jag kommer aldrig sluta förundras över vilka känslor hästar kan frambringa. Men om den här tårdrypande cirkusen ska kunna fortsätta måste jag nog skaffa en hundvalp...

20:28:00 |

EM hoppning, hästar och en destruktiv livsstil


VARDAGSLIVET

 
 

Igår bunkrade vi upp med godsaker för att hålla humöret och ögonen öppna under kvällen för att inte missa ett språng under hela laghoppningen. Spännande som tusan och otroligt roligt att Sverige fick medalj! Jag är imponerad över ryttarna som lyckas briljera under den pressen med en obeskrivlig skicklighet. Minst sagt beundransvärt och faschinerande på många sätt. Fantastiska sport och älskade hästar - den här världen är förtrollande. 

 

Jag själv har passerat det stadiet när jag inte längre vet vilken dag det är och bara störtälskar min vardag lite för mycket för mitt eget bästa. Uppslukad av en bubbla fylld av jobb, träning och hästar. Men hur jag än vrider och vänder på det är det här vad jag vill just nu och jag kommer göra allt i min makt för att nå mina mål. Det må vara osunt och ohållbart i längden många gånger. Men drivkraften slår volter flera gånger om när jag lägger fram visioner för mig själv om hur framtiden skulle kunna utformas. Därför är det värt det. Alla dagar i veckan. Varje minut. Varje sekund. 

 

Nästa helg ska jag dock tvinga mig själv att dra på mig ett par klackar och byta ut stallkvällar mot ett, eller fem vinglas. Jag kan knappt föreställa mig att i början av det här året spenderade jag flertalet kvällar i veckan på diverse dansgolv med en drink i handen. Min första helg i Malmö kom jag hem lagom till morgonfodringen. Idag är jag glad om jag lyckas hålla mig vaken till efter 22:00, haha. För att summera mitt år har jag alltså gått ifrån att förälska mig i Stockholms uteliv till att jobba 24 timmar om dygnet i ett stall. Balans i livet är ett begrepp jag inte rår på. Att vara äckligt destruktiv däremot. Allt eller inget-principen ligger mig varmt om hjärtat. På gott och ont.