vendelaasplund.blo.gg -

19:15:56 |

Ibland, med viss finess


VARDAGSLIVET

 
 
Överlag har veckan känts bra. Väldigt bra till och med. Clara och Nettan har skött sig super i sedvanlig ordning och jag börjar kunna rida med viss finess, ibland, långt ifrån jämnt men jag känner mig lite säkrare jämfört med föregående vecka. Och tur är väl det. Jag rider mina hästar med hjälp i stort sett varje dag och det är guld värt för dom senaste veckorna har det verkligen gått framåt markant.
 
I framtiden kommer jag kunna känna när jag landar efter räcket om jag behöver hålla ihop för att skapa plats på sex språng fram till oxern. När jag kommer i botten på en 90 cm oxer är det okej när det ligger på 130 cm blev det svårare. Eller när jag kommer stort på ett räcke och sedan ska göra sju språng fram till en oxer på båge, när ska jag rida framåt och när ska jag hålla ihop? Behöver jag skära vägen eller ta ut bågen? Det är så svårt. Alltså, det är enkelt att bara ta sig över hindren utan plan och hoppas på turen, att göra det med någon form av plan är en hel vetenskap.
 
Enkelt va..? Jag hoppas att jag ser tillbaka på det här om några månader och skrattar åt mig själv. Skrattar åt hur jag kunde tycka det var så fruktansvärt svårt. För allt jag får lära mig, betrakta och ständigt vara en del av. Det är lärorikt på en helt ny nivå. Saker jag aldrig ägnat en tanke åt är nu självklara. Ett nytt tänk kring unghästutbildning börjar ta form och jag utvecklas ständigt även om det sker i myrsteg.

21:11:00 |

Khaleesi JoF


VARDAGSLIVET

 
 
Välkommen hem till mig, Khaleesi JoF *2014 e. Kannan- Chairman la Silla. Hon kallas för Kulan och jag är redan störtförälskad. Alltså, jag nyper mig själv i armen, såhär bra hästar får jag aldrig igen. Aldrig.
 
Vid lunchtid anlände en lastbil från Skåne och en väldigt lurvig svart liten prick. Hur cool som helst och tog flytten med största möjliga lugn. Jag släppte in henne i sin nya box och strax därefter fick hon gå ut i hagen, näst intill Clara och Nettan. Alla mina älsklingar. Bara Inessa som fattas i stallet. Hur som helst. Jag ska få börja skritta Kulan på hårt underlag i en månad och där efter successivt öka träningen långsamt. Jag hoppas på att få behålla henne under en period, desto längre desto bättre. Spricker av lycka. Livets år. Livets liv. 

20:57:00 |

Ett liv som bara vill levas bland hästar


VARDAGSLIVET

 
 

Någon frågar om jag saknar Stockholm, när jag ska sluta rida eller om jag lyckas tjäna pengar på hästarna. Jag svarar att pengarna investeras i hästar, Stockholm känns avlägset och att sluta rida finns inte med i en enda tanke. Det är en sorts komik i att berätta om ett helt liv utan respons. En vardag som sakta börjar skimra. Skimra i skenet av kärleken till hästarna. Hästar som läker sår inga plåster rår på. Det är en början utan slut.

 

En märklig definition av första hem. Det slitna köksbordet omringat av stolar som är täckta av benlindor och schabrak. Dom första stegen av ett vuxet liv. Omringad av smutsiga ridkläder och vinglas som aldrig används. Helheten berättar om en person som är nykär i en dröm. Jag blundar bestämt för att det eventuellt inte går vägen. Jag vill skrika till livet att skynda på samtidigt som att jag vill dra i nödbromsen för att det går för fort. Ord som flyter, fingrar som skriver och ett liv som bara vill levas bland hästar.

 

Det var aldrig enkelt att bestämma att livet kretsar kring hästar, ridsport och träning. Kanske är det temporärt och får ett slut. Eventuellt och troligtvis. Eller kanske inte alls? Det går att spekulera i en hel evighet. Men i stunden är det så självklart. Jag vill rida till varje pris. För ibland kan jag tänka på det här livet som fiktivt. Eftersom allt som jag valt att definiera som lycka är numera hela min värld. Inte längre iskalla ekon av drömmar som aldrig blev av. Utan den högt älskade och oersättliga vardagen. Ett livslångt maraton. Hur kommer det arta sig? Jag lär ju få veta. Tids nog. Det är ju mitt liv. En egen film som sakta konstrueras, regisseras och justeras.

 
För det är ju ett påhitt. Ett liv som levs i en dröm. Förälskelse och förnekelse. Fingrar som inte kan sluta skriva när tangenterna glöder och hjärnan svämmar över av ord som bara vill komma ut. Ett liv som än är skört och outforskat. Rutinen kommer med tiden och livet förblir synonym för eufori. Men det kanske är det som gör det. Det komplexa. Hur svårt det egentligen är. Vetskapen om att det är näst intill omöjligt som gör att jag bara måste fortsätta. Tills det går. Jag har lite svårt att avgöra om insikten är förlamande eller sporrande. Rida ska jag. Det är en sak som är säker. Hur svårt det än må vara. Älska nutiden och drömma om tiden som komma skall. Allt jag någonsin önskat mig.





Vendela Asplund
En liten dagbok.